Det har varit en tuff vecka för Moltas. Han har varit helt slut på kvällarna och det var nog skönt när helgen kom och han fick lite vila. Han är ju inte direkt morgonpigg så han uppskattar verkligen att få sova längre än till 7  .

På dagis går det bra men det var först igår som han kunde koppla av och ta sig en liten tupplur. Annars har han haft fullt sjå att hålla koll på alla andra.

I torsdags började vi på vår kurs, luktdiskriminering. Kul och jobbigt. Det var sex hundar och vi delades in i två grupper så vi bara var tre i varje. Sen fick vi låta våra hundar nosa på våra nycklar för att de sedan kunna markera vilken som tillhörde matte. Det är bara massor av beröm och positiv förstärkning som gäller så det känns så himla kul! Moltas hade inga problem att hitta mina nycklar bland de andra men så låg det ju också en liten köttbullsbit under dem... Vår kursledare säger att som hund ska man ha hög ingångslön när man lär sig något nytt och sedan kan lönen minskas efterhand. Tur att det inte är så i vanliga arbetslivet...  Eller? Nästa grej som ska tränas in är att hundarna ska sätta sig för att markera att de hittat vad de skulle söka efter så läxan blev att lära dem sitta på handtecken. Det går jättebra för Moltas och när jag tänker efter har jag nog alltid visat med handen samtidig som jag sagt "sitt". Problemet är ju bara att när vi är på kursen har han fullt sjå med att titta på de andra hundarna och har väldigt lite fokus på mig. Då är det ju inte så lätt med handtecken precis  . Kursledaren påminner om oss att vi ska bli som idoler för våra hundar men det känns som mitt idolskap är väldigt beroende på vad som finns omkring oss. Jag får jobba på det.

Har lite funderingar på vad som kommer hända när hundarna ska hämta det de ska leta efter. Tyckte jag läste att de ska kunna hitta mattes/husses vante bland de andras och plocka upp den. Jag tvivar inte en sekund på att Moltas kan hitta min vante bland andra och jag tror säkert han kan plocka upp den men sen kommer det svåra - att få honom att släppa den. Han är fortfarande enormt bytesmedveten och släpper inte det han har lyckats fånga. Byteshandel fungerar inte, "loss" fungerar inte, avleda fungerar inte. Om någon har några tips tar jag gärna emot det. Detta kan bli ett problem för oss då jag har tänkt jaktträna honom. Det är redan ett problem när han tar något han inte får ha och ingen kan få av honom det. Jo, det går ju men det är en kamp och han morrar så dovt och farligt han bara kan och det är med risk för att bli biten man plockar av honom saken. Jag bänder helt sonika upp munnen på honom men jäklar vad stark han är! Och ibland orkar jag inte så då får man försöka hitta på något annat.

Nu har vi bara glansis på vägar & gator runtomkring oss men dubbar till skorna när inhandlade och jag är jättenöjd med dem! Det är lite lättare att gå avslappnat när man åtminstone har något som bromsar. Moltas är lite lugnare han också när vi är ute för han känner väl att benen bara glider undan när han drar på. Jag är väldigt försiktig på våra promenader för jag är lite rädd att han ska skada sig. Och det positiva med det är ju att jag kommunicerar med kommandon istället för att rycka i kopplet när jag vill att han ska åt mitt håll. Men överlag är han mycket duktigare i kopplet. Det har gett resultat att jag bara stannar när han drar. Han märker att han inte kommer vidare och att det inte lönar sig att dra på. Istället kommer han tillbaka till mig och så kan vi gå tillsammans. Vissa gånger blir det ett evinnerligt stannande men ibland förstår han precis hur han ska gå. Trevligt  .

Fick veta att kennelhosta går här i Storvreta så vi försöker undvika att hälsa på andra hundar. Ganska bra motivation tycker jag...

Bloggandet som försvann kanske man skulle kunna kalla det också, men nu tar jag nya tag. Har en trött Moltas intill mig nu. Han har varit på dagis idag och det tar på krafterna minsann. Detta var inskolning nr 2 och imorgon nr 3. Vi har ökat på tiden successivt och det verkar funka bra. Nu var det några löptikar på dagiset och det sysselsatte ju herr Moltas en del. Men han är duktig på att lyssna när de säger ifrån på skarpen. Han fick matlåda med sig idag, frukosten som han inte ville ha imorse tog jag med. Men inte hade han haft tid att äta heller! Nej, han har än så länge svårt att koppla av överhuvudtaget och det är ju inte så konstigt. Nytt ställe med en massa hundar! Då finns det ju ingen som helst anledning att vila! Fröken Britt vill också att jag inhandlar en nosgrimma till honom... Och jag som tycker att han gjort enorma framsteg på våra promenader! Nu har jag inte längre svullna och värkande händer på kvällarna. Stundtals går han bredvid mig och bara nosar och lunkar på i samma takt som jag, men det är korta stunder. Vi har börjat träna på att gå "fot"  och kör lite intervallträning  när vi är ute. Jag vill ju inte att han ska tröttna på det utan bara fatta galoppen när stunden kommer. Ibland går det jättebra och ibland är han hur okoncentrerad som helst.

Vi var även till veterinären idag då han har behandlats för svamp i öronen sedan innan jul. Höger öra blev bra efter första kuren som pågick en vecka, men vänster svarade inte alls på den behandlingen. Vi fick ett annat preparat som vi nu kört med i två veckor och skönt nog så såg det fint ut idag. Det är så skönt att vi har veterinär här i samhället så det inte är någon stor grej när vi ska iväg. De ligger nästan dörr i dörr med hunddagiset vilket är väldigt praktiskt. Jag har känt små "kulor" innanför huden på halsen och fram på bröstet och passade på att undra om det var något att oroa sig för men sålänge inte Moltas är irriterad av dem eller de ser irriterade ut så kunde jag avvakta. Alltid är det något... Annars är de väldigt förtjusta i honom på kliniken, han är alltid så glad och positiv när vi är där och det kanske de inte är vana vid?

Moltas har hunnit vara med lillhusse på jullov också, hos mormor & morfar. Där fick han göra debut i skidspåret och det skulle man ju vilja ha sett... Positiva morfar satte spårlinan på Moltas och knöt andra änden kring sin egen midja och stack ut i skidspåret. Han kom inte så långt innan han var inlindad som ett paket... Linan gick t o m under skidorna, mellan pjäxan och skidan och så runt, runt kroppen ett par varv. Hå hå ja ja, tänk om man haft en kamera där! Men skam den som ger sig. Det blev ytterligare ett försök och denna gången var även Arvid med och snart var både morfar & Arvid hopknutna, dessutom kring en tall!!!

Jag tror att jag väntar med att ta med Moltas när jag ska ut i skidspåret...

På torsdag börjar vår nya kurs - luktdiskriminering - och det ska bli spännande. Jag längtar efter att få göra roliga saker tillsammans med min härliga hund. Det blir ju nästan bara koppelpromenader nu när man inte kommer ut i skogen för all snö. Visst är det skönt att promenera men det blir ju lite enahanda ibland att gå samma vägar hela tiden. Tänkte ju också börja utställningsträna honom för ev. debut i ringen till sommaren. Det vore ju väldigt bra om det kan ske tillsammans med några andra så det blir mera likt riktig utställning.

Det är rejält halt ute, bara is att ta sig fram på så jag funderar skarpt på att köpa halkskydd till skorna. Det känns lite småtöntigt kan jag villigt erkänna men då jag är ute så mycket och traskar vore det synd med ett benbrott eller två. Jag tror jag biter ihop och köper dubbar trots allt. Det finns ju annars urtuffa kängor från Icebug som jag gärna skulle vilja ha men de kostar några kronor och så här i januari är det inte läge att köpa såna...

För någon vecka sen kom Elin och berättade att hon snart inte kan ta ut Moltas på dagarna längre... Hon har fått en praktikplats som hon snart börjar på. Visst visste vi om att den här dagen skulle komma men det har ju varit så bra nu när hon har varit ute och joggat eller gått med Moltas några dagar i veckan. Jättelyxigt för oss såklart. Moltas & Elin har funkat jättebra ihop och vi har kunnat koppla av och inte haft det där dåliga samvetet som gnagt. Men men, allt varar ju inte för evigt och det är ju inte värre än att vi tar ut honom på lunchen. Visserligen inte lika länge som Elin kunnat göra men fullt tillräckligt ändå.

Men så en dag när jag öppnade min mail så fanns det där!!! Beskedet från dagiset som vi köat till - fr o m 3 januari har de en plats till Moltas!!! Kan det bli bättre timing? Vi var där på besök i tisdags för att få träffa fröken Britt och se hur det ser ut. Hon verkar vara en riktig entusiast med massor av energi och det känns skönt. Moltas är ju en riktig supersocial kille så jag tror att han kommer gilla dagismiljön. Nu får han en flock att vara i om dagarna, han får komma ut två gånger på promenad och då tillsammans med flera nya kompisar. Jag hoppas bara han kan sköta sig och inte drabbas av rena rama glädjefnattet när de ska ut. Han ÄLSKAR ju alla andra hundar & människor och jag kan tänka mig att det tar ett tag för honom att varva ner tillsammans med dem. Eller så spanar han in hur de andra beter sig och faller in i mönstret. Det ska bli mycket spännande att få höra hur det går för honom. Eventuellt ska han få dela box med cavalieren Pepe. Men Pepe är tydligen rädd för stora schäferliknande hundar... Visserligen är nog Moltas stor i Pepes ögon men speciellt schäferlik är han ju inte. Tja, vi får se hur det blir. Jag har fullt förtroende för fröken Britt så det ordnar sig säkert till det bästa.

Kallt har vi haft det men det märks inte på Moltas. Han sticker gladeligen hela huvudet i snön och bara nosar sig fram genom livet. Det är svårt att veta när det är för kallt för honom för han visar inte det minsta tecken på att frysa. Jag kortar förstås ner våra utestunder men man måste ju få röra på sig också. Jag börjar tro att jag har varit nomad i något tidigare liv för jag kan vara ute och gå hur mycket som helst känner jag. Det här med att skaffa hund var även ett friskvårdsprojekt för mig. Nu finns det inga som helst undanflykter längre, jag måste ut med Moltas och då blir det powerwalk flera gånger om dagen. Och det märks att byxorna sitter lite lösare faktiskt! Jag har dessutom klarat mig från förkylningar hela hösten. Resten av familjen har legat sjuka men inte jag. Och det är jag övertygad om att jag har Moltas att tacka för! Mitt lilla lyckopiller!

För att klara kylan så har han nu fått ett härligt täcke och han är så snygg i det! Fleecefodrat, vindtätt och med en liten snygg pälskrage! Han känner sig nog fin i det också för svansen viftar som aldrig förr när vi går ut och det bara smäller i tyget när svansen slår i från sida till sida. 

Nya kurser är på gång kan jag berätta; luktdiskriminering börjar redan i mitten av januari och sen blir det mera vardagslydnad i slutet av februari. Spännande & kul tycker jag! Börjar ju också bli lite utställningssugen och för att förbereda mig så kommer jag nog att åka till Stora Stockholm den 18/12. Där ska jag parkera mig vid hanhundsringen och verkligen se hur de andra ser ut, hur de som är i Moltas ålder är utvecklade, hur de är klippta och hur de sköter sig... Tror knappast jag kommer se någon som är lika snygg   men det ska bli jättekul att få jämföra lite. OM jag nu orkar iväg... Vi har julfest på jobbet på fredagkvällen men man måste ju inte vara kvar till sist. Jag har skjuts så det gäller bara att pallra sig upp. Ladda med lite ät- & drickbart och ha kameran i högsta hugg och kanske ta med något att sitta på. Det var ju åratal sedan jag var på utställning senast och det har säkert hänt saker i regelverket så vi får väl se om jag hänger med. Var ju en flitig ringsekreterare en gång i tiden men som sagt, det var l ä n g e sen... Jag har mailat springerklubben om att det vore kul om de anordnade utställningsträning här i vår avdelning, det kanske är fler än vi som skulle behöva det? Annars tror jag SKK brukar ha sånt framåt vårkanten. Tror att jag har lite koll på hur jag ska ställa upp honom och då sköter han sig verkligen bra (när vi är ensamma hemma vid spegeln i badrummet...) men när jag ska få till en snygg rörelse tror han genast att vi ska leka och börjar hoppa som bara den. Puh.

Jahapp, så var första kursen avklarad med diplom och allt. Roligt & väldigt givande har det varit och nu är vi i full gång med att planera för nya kurser efter nyår. Jaktlydnad & luktdiskriminering låter ju helt klart som något för oss!

Tänk, nu har vi haft Moltas hos oss i två månader och på något underligt sätt känns det både som en evighet och som om tiden fullkomligt rusat iväg. Så annorlunda vår tillvaro är nu. Mera inrutad men också mycket friare. Konstigt. När jag tänker tillbaka har det hänt en hel del med Moltas också. Från att ha dragit som en tok när vi var ute och gick har han helt klart lugnat ner sig. Men än har vi mycket kvar tills jag är nöjd... Men man får glädjas åt varje framsteg. Helt plötsligt blev hans värld fylld av dofter och han går med näsan i backen precis hela tiden.

I söndags tog jag fram saxarna igen för att snygga till pälsen. Tassarna såg helt vildvuxna ut och jag hade dragit mig lite för att klippa dem. Har fått för mig att det nästan är svårast att få dem fina. Moltas stod helt stilla på  köksgolvet medan jag kröp runt honom och klippte. Bäst gick det när jag liksom höll saxen vertikalt och bara klippte runt tassen, följde formen och klippte jäms med klorna. Han är verkligen tålmodig i de lägena och står helt stilla medan jag kan göra precis som jag vill med honom. Jag blev väldigt nöjd med resultatet! Kanske någon annan skulle ha synpunkter men för att vara första gången för mig så blev det över förväntan. Passade på att effilera öronen och klippa ur på insidan av dem. Svansen tog jag också och klippte till. Jag är osäker på hur mycket päls som ska finnas kvar på undersidan men nu har han en tjusig fana som slutar precis vid svanstippen. Kanske ska fanan klippas ner? Jag får studera lite bilder och kolla hur vinnarhundarna brukar se ut. När han kom till oss var svansen bara som en lockig gullsvans och nu har pälsen helt klart vuxit till.

Nu börjar jag bli lite sugen på att ställa ut honom också... Det får i så fall bli till våren så vi har lite tid att träna. Som han är nu skulle han inte kunna koncentrera sig utan bara vilja dra iväg till alla andra hundar... På våra promenader tränar vi nu på att gå förbi hundar och det går sådär är kan jag säga. Hm. Tycker inte att det är så kul att nästan släpa förbi honom men godis & lockande går inte hem i de lägena. Tror att vi ska lägga mera krut på kontaktövningar här hemma och nu har jag kommit på att leverpastej är något han kan göra nästan vad som helst för. Och just därför borde jag ju vara förberedd med leverpastej när vi går ut   .

Tränar en del på att han ska gå bakom mig också. Det vore så skönt om det kommandot fungerade när vi t ex ska av tåget. Som det är nu går det bra ibland och andra gånger far jag som en vante efter honom. Inte kul om det står en hund precis utanför. Jag fattar inte att de som sedan ska på tåget inte kan lämna plats till alla som ska av innan de börjar trängas framför dörrarna! Grrr  .

Jag har gruvat mig en hel del för de gånger när det är knökafullt på tåget och folk bara trycks på, inte så kul när man har sin hund med. Förra veckan fick vi uppleva det, men det gick rätt bra ändå. Konduktören ropade in i vagnen att alla fick trycka ihop sig för det var en hund som också skulle med. Härligt med hjälpsamhet! Vad jag heller inte förstår är folk som sätter sig i närheten av oss och sen bara sitter och ser sura ut när Moltas rör på sig och råkar komma för nära. Välj en annan vagn då!!! De flesta vagnar är faktiskt hundfria.

Så här ser det oftast ut när vi åker hem med tåget

Snö har vi fått och detär så himla kul tycker min lille Mollepålle! När första snön kom gick vi ut på promenad och för varje steg han tog så blev det som snöbollar som skuffades framför honom och dessa skulle han bara jaga fatt på! Gulligt! Och att galoppera runt i snön och springa & hoppa är ju bara hur kul som helst!

När vi går upp till vår skogsväg har vi numera alltid linan med oss så han har 15 meters frihet att röra sig på. Innan inkallningen sitter vill jag ju inte ha honom lös. Helt automatiskt blir det då att jag övar honom på kommandot "vänta" och det känns som han börjar snappa vad det handlar om nu. Jag vill ju helst att han ska lyssna till visselpipa men det blir liksom aldrig av att träna på det. Får väl ta mig i kragen helt enkelt och lägga upp en strategi. Kanske redan idag?

Full fart framåt!

Och så stannar han och inväntar mig.

Kanske har jag ropat "vänta".

En sväng ut på åkern är inte fel.

Vår favoritväg.

"Loss" är ett kommando som vi tränar flera gånger varje dag för han vill INTE släppa sina fynd. Istället för att snällt bara släppa håller han så hårt han kan och morrar dovt & farligt. Inte ok tycker jag och varvar med byteshandel och att helt enkelt bända upp käkarna på honom. När det gäller byteshandel så gäller det att man har något riktigt attraktivt om det ska fungera. Leverpastej funkar bäst men hur ofta har man en sån bit till hands? Jag mailade hundcoachen Fredrik Steen om tips och han skrev att när man har ett "loss" som fungerar kan man sitta och mata sin hund med köttbullar och så fort man säger "loss" så spottar hunden ut. Vet inte om vi någonsin kommer dit men vi fortsätter öva.

Vila i lillhusses säng är inte alls dumt.

   Hej på ett tag!

Att Moltas är duktig på viltspår har jag ju sett men att han skulle vara en sån mästare på inkallning hade jag aldrig trott.

Det var på kursen i tisdagskväll som vi skulle öva på inkallning i lina. Alla hundar hade sele på sig och så fick vi låna linor,  25 m var den vi hade. Dessutom fick vi en lite grövre då både jag & kursledaren nog trodde att Moltas skulle dra iväg till de andra hundarna. Grejen var att hundarna skulle tro att de gick lösa och när de var på väg åt något annat håll skulle vi kalla in dem. Moltas höll sig i närheten av mig hela tiden och jag spankulerade lite hit och dit för att testa om han hade koll på var jag var. Det hade han. Tror han kom på alla mina inkallningar och det var så himla kul! Enda gången det blev svårt för honom var när vår kursledare kom och "störde". Moltas är ju rätt förtjust i henne så han sprang gladeligen fram till henne när hon kom och pratade med honom.

Ja, det var en riktigt lyckad kurskväll!

Tillbaka med den funna klöven

Söndagen innan fick han gå ett spår som pappa lagt till honom. Hittills är det ju bara jag som gjort spår till honom och då kan det ju vara så att det till viss del är mina spår han följer. Det vet jag ju inte.

Den här gången var det väldigt mycket torra löv som klöven släpats på och dessutom blåste det så det var nog lite knepigare för honom. För mig blev det ju också desto svårare att hänga med då jag inte hade nån aning alls om vart spåret gick. Jag märkte ju att han tappade bort sig ibland men han hittade tillbaka och kom till spårslut! Duktiga Moltas.

Igår tog jag med mig linan när vi gick vår långpromenad, selen fick han ha på sig också. När det inte är spårning låter jag honom ha även halsband så det ska vara någon skillnad på promenad och "jobb". När vi kom upp i skogen bytte jag ut kopplet mot linan och så gick vi iväg. Moltas trodde att han gick lös och jag hade säkerheten att kunna hala in honom om han inte skulle komma på inkallning. Det är ju också av hänsyn till andra som promenerar där och som kanske eventuellt är hundrädda. Man vet ju aldrig. Innan inkallningen sitter perfekt vill jag inte riskera att han springer på någon som kanske blir livrädd.

Vår vackra, duktiga, glada, snälla, gosiga, busiga, lekfulla Moltas!

Det var så himla kul att promenera med honom på det här sättet! Han kunde fara fram hit & dit men han höll sig hela tiden inom de 15 m som linan är. Inkallningen fungerade jättebra och jag märkte hur kul han tyckte att det var att kunna röra sig så fritt. Jag blev mera avslappnad och Moltas hade en mycket roligare promenad. Det var helt enkelt toppen!

På kvällen hade vi besök som hade med sig en hund av någon konstig spansk ras. Han ser ut som ett övergött får, säkert en halvmeter bred över ryggen. 6 år gammal och jättetråkig... Moltas ville ju som vanligt leka och ha kul men det passade tydligen inte denne hund som bara skällde och skällde. Hundens ägare tyckte inte att hon skulle lägga sig i utan hundarna skulle själva få "göra upp". Tja, inte vet jag. Ibland tycker jag nog att man måste rycka in och tala om vad som inte passar sig. Men det är känsligt det där. Precis samma sak som med barn, det tar emot att säga ifrån till andras barn när deras föräldrar är med.

Efter ett tag trodde ju Moltas att man skulle skälla och tog efter men då kände jag att det var nog. De fick vara i olika rum helt enkelt så vi fick lite lugn & ro. Men det var inte utan att jag tyckte synd om vår lille Molle pålle... Han försöker ju verkligen visa att han bara vill leka och gör inga som helst försök att mopsa sig. Ändå blir han utskälld och bortstött. Nästa gång får de komma utan hund. Så det så.

Moltas, min Moltas. Det gäller att ha högsta klassens tålamod märker jag men tror inte att jag kvalar in där. Har haft några helvetiska promenader de senaste dagarna och mina händer är helt slut kan jag säga. Att han inte bara förstår att det är trevligare att gå lugnt och fint intill mig istället för att dra och dra och bara bli flåsig och dreglig.

 Trött hund efter att ha blivit kammad & klippt

Jag sitter allt som oftast med näsan i någon bok och läser om kontakt, vardagslydnad, gå fint i koppel och allt man kan tänka sig. Provar metoder som Fredrik Steen, Cesar Millan, Eva Bodfäldt och Barbro Börjesson förespråkar. Jag lyssnar på råd från vänner och bekanta och jag googlar. Jag kan snart hålla egna teorilektioner om hur man går tillväga men Moltas struntar högaktligen i allt och gör som han själv vill. Puh. Fast när det är mörkt ute kan man tro att han tävlar i de högre lydnadsklasserna för då går han minsann fot med huvudet nära mitt knä. Allt som oftast buffar han eller tittar upp på mig och vill ha kontakt. Dessa stunder är ljuvliga och lyckan bara virvlar runt inom mig.

"Usch vad det är tröttsamt att posera för kameran ideligen"

Och så går vi ju på kurs. Imorgon kväll är det dags igen och läxan gick ut på att stanna på kommando. Han har varit hur duktig som helst hela veckan så jag har stora förhoppningar om att det har gått in i hans huvud i alla fall. Imorgon ska vi öva på inkallning i lina om jag inte missminner mig så då ska hundarna ha sele på sig. Jag inhandlade en spårsele i helgen och den fick han inviga igår när vi gjorde ett släpspår åt honom.

Ibland tränar vi på att bara sitta och hålla fast en dummy

Igår stod det dusch på schemat när vi kom hem från skogen. Vi var lika blöta och leriga båda två. Fy vad jag är trött på det här vädret, kan det inte bli lite härliga minusgrader igen? Sådär frostigt och krispigt i luften så det känns friskt att gå ut.

Nåväl, idag fortsatte vi med pälsvården och jag klippte honom för första gången. Tog det väldigt försiktigt och effilerade ner det som börjat vippa på öronen. Var lite tuffare på insidan av öronen och klippte ur ordentligt där. Och så tog jag bort morrisarna som växt ut och spretade lite här och där. Kände mig jättenöjd efteråt men jag tror inte någon kommer märka någon skillnad...

Tja, sen var det dags att sticka till skogs och bli blöt och lerig igen.

Mammas snötnos utan morrisar och med mindre vippiga öron

Imorgon ska vi också träffa våra träningskompisar Caesar och Lasse. Jag fortsätter väl öva på kontakt och passivitet i närheten av andra hundar helt enkelt. Det är nog så komplicerat för min lilla älskling.

Idag fick vi äntligen träffa våra nya kompisar. Vi åkte till Uppsala Brukshundklubb på förmiddagen där vi stämt träff. Vi började med en skogspromenad tillsammans, det var 4-årige golden Lasse, 6 månaders Caesar som också är en springer, deras matte, Ella, min matte & jag. Lustigt nog var Caesar rätt lik mig i färgen - samma mörka bruna färg och rätt så heltecknad. Han hade lite mera vita fläckar på kroppen.

Till en början var vi alla kopplade och jag höll ju på att dra mig blå, hua så jag kämpade och det lät som om jag höll på att storkna. De andra skulle få gå lösa och min matte trodde väl inte att jag skulle ha någon anledning att springa ifrån dem så då släpptes jag också. Härliga tider! Oj vad vi kutade, Caesar och jag! Ner i diket, ut på åkern, tillbaka över diket med ett höjdhopp, gjorde en miss i avståndsbedömningen och for rätt in i dikeskanten... upp igen och ut på vägen i 100 knyck. Sladdade på alla löv som låg på vägen och for omkull men var snabbt uppe igen och så iväg. Inte undra på att man ligger som en kanelbulle nu och bara vill ta det lugnt.

"Bäst att ta igen sig ordentligt innan kvällens kurs"

Efter promenaden gick vi till appellplanen där de andra killarna tränade lite lydnad. Jag fattar inte hur de kunde koncentrera sig på sånt!!! Jag ville leka mer och allt som jag hittills lärt mig var som bortblåst. Visst gjorde matte några tappra försök att få kontakt med mig men inte ens köttbullar kunde få mig att göra såna avancerade tricks som att sitta  och gå fot har jag ALDRIG hört talas om. Min övning blev istället att vara passiv och inte få göra någonting. Dötrist, jag lovar och väldigt avancerat.

När vi kom hem igen stoppade matte tillbaka rådjursklöven i frysen. Hennes ambition var ju att lägga ett spår idag men hon insåg att det skulle bli lite väl mycket för mig. Har ju unghundskurs ikväll också. Klöven får vänta till helgen. Jag gick ju ett spår i söndags också, - den här gången med vinkel. Det gick precis lika bra som i lördags. Jag bara sätter ner nosen i backen och följer spåret - hur lätt som helst! I vinkeln ringade jag helt perfekt och då hittar jag ju spåret igen. Nu hade jag ju lite mer koll på vad som låg där i spårslutet och den här gången tog jag upp klöven och bar den en bit. Tänk vad min matte blir glad av det här! Det är riktigt kul att se henne stråla så fast regnet öser ner.

Nu ska jag få gå ut och rasta mig lite och kanske vi övar lite på sitt stanna kvar, gå "här" och ligg. Vi får se vad vi hittar på.

Matte tog med mig upp till skogen igår som utlovat. Under armen hade hon en vit plastpåse med okänt innehåll. Hon band fast mig i ett träd, gick fram någon meter och började sparka i backen. Nu kan man ju börja undra vad man har hamnat i för familj... Ur plastpåsen tog hon fram en rådjursklöv som hon rullade runt med foten och sen gick hon iväg med den dragandes efter sig. Inte undra på att hon var orolig att det skulle komma någon annan och se vad hon höll på med.

Hon försvann in bland träden och jag satt alldeles tyst och spanade en stund och så dök hon upp från andra hållet. Jaha, vad i hela friden ska vi göra nu? tänkte jag men behövde inte fundera speciellt länge. Vi gick fram till uppsparksplatsen och jag satte näsan i backen direkt. "Sök spår", "Spåra" hörde jag henne säga - uppmaningar som kändes helt onödiga... Jag kände direkt var spåret gick och följde det nogsamt. Min matte hade trott att det skulle gå i racerfart och att jag skulle slarva till det men icke sa Nicke!

Plötsligt försvann spåret så jag gjorde en ring tillbaka och då kom jag ju på det igen! Tror aldrig jag varit så här koncentrerad förut. Plötsligt kom jag fram till rådjursskanken och där låg visst en hög med godis också. Godiset struntade jag helt i, jag var totalt uppslukad av att bara nosa och nosa på skanken. Matte trodde att jag skulle plocka upp den och bära hem den och att det sedan skulle bli ett bestyr i att få mig att släppa den. Men nej igen, jag var hypnotiserad, koncentrerad och totalt fokuserad. Av ren och skär instinkt tog jag emot en godis som matte gav mig men så spottade jag raskt ut den igen. Vad ska man med godis till när man kan hänge sig åt en doft så intressant att allt annat känns oväsentligt. Nu ska vi noggrant studera min stamtavla för att se om inte självaste tjuren Ferdinand finns där någonstans bland mina anfäder. Jag känner mig starkt besläktad med en sådan doftkonnässör och min matte är jättedryg och säger att det börjar lukta viltspårchampionat här hemma.  

 .